I begynnelsen

Jag städar. Jag hittar sju år gamla kort. G är sex veckor gammal, och vi är på landet. Helt galet. Ett gammalt torp utan indraget vatten, utan fungerande uppvärmning. I mars. Nollgradigt ute. Men. Vi är där och tar bilder. Ljuset är fantastiskt. Alla bär dubbla lager av hemstickade ylleplagg. Greta är ömsom gullig ömsom ful. På vissa bilder har hon tydlig blickkontakt. Jag ser postförlossnings- tilltufsat ut, lite mjuk i ansiktet, ögonen hänger lite, den enorma sömnbristen syns. Alla bär omkring på henne som en guldklimp. Det tog ju flera år att få till det där barnet. Fyra IVF:er. Tre år enorm ångest. Jag kan känna fysiskt hur jag kände mig då, när jag tittar på korten. Mjölkstockningen, det enda hårda stället i kroppen. Allt annat en mjuk deg. Känslan av att gå på mycket mycket tunn is. Ansvaret och ångesten att något skulle kunna gå galet. Och se hur galet det blev.

kända autister?

Idag kunde man läsa i DN att Kafka antagligen hade Asperger. No shit. En annan som man ju kan fundera över är the late Ingmar Bergman. Hans rutiner går ju inte av för hackor heller. I alla fall om man vill tro på hans husa, i en annan artikel i DN i helgen. Käre Bergman åt varje dag kvällsmat prick kl 18.00, och på eftermiddagen fick han tre Bragokex och ett glas vinbärssaft. Placeringen av sängöverkastet fick mätas med linjal. Eeeh. Diagnos, nån?

Korttidskväll

Det är korttidshelg, vilket innebär att G är på korttidshem och vi förväntas återhämta oss. Det är då lillebror frågar efter henne. Det är då man inte kan företa sig nåt för det är på nåt sätt taskigt att hon inte är med. Men sedan ger man sig väl ett ryck. Sist var det faktiskt väldigt skönt. En glimt av normal life. Just nu sitter vi mest och stirrar in i väggen. Och avböjer att umgås med andra barnfamiljer som ringer. Man kan få svinis av det. Och de stökar ner. Och så.

Sammasammasamma

Det är samma band hon lyssnar på, samma film hon tittar på, samma skorpor som äts. Det är samma barnböcker för tvååringar i hyllan. Det är samma varje kväll. Och hon är snart åtta år.

Att ha en treårig son

M: Mamma, vi är kära. Jag pussar dig. Jag tänker på alla mina kärier.
Jag: Vilka är det?
M: Du och pappa och G och Oma och hela världen.
Jag: Ojdå, det var många.
M: Nu ska vi sjunga käralåten, mamma.Vi är kära, kära, nananana, kära , ohoh, kähahahahra. Kan du sjunga den? Sjung den mamma. Jag ska kitttla dig i armhålan. Jag vill bo där. Faktiskt.

sämsta mamman

Sämsta mamman serverar bara falukorv
fiskpinnar
köttbullar
transfett på hög
sätter på tvn klockan 17.00
disneychannel
hänger själv framför datorn och
knaprar ungarnas godis
gå ibland ner för att skrika lite
räknar minuterna till läggdags
sämsta mamman
det är jag
varje dag