Vem ska få veta?

Jag minns en fyrtioårsfest. Lite som en dimma, några månader efter förlossning och diagnos. Vi har med oss M i vagnen, några månader gammal. Det är nära vänner som ska firas. Det är sommar, det är vackra människor i vackra kläder, det är fint och vi känner många. Jag har klämt ner mig i nåt som det går att amma i, och vi har för första gången på flera år barnvakt till G. Vi sitter i en lada vid långbord och vagnen står bakom mig och till slut somnar M. Jag kan ägna mig åt festen och min bordsherre, en trevlig bekant som jag har följt lite på avstånd under några år. Han har manners och tar tag i konversationen. Han vet också att jag kräver lite mer än vanlig bordskonversation kring renoveringar och väder och slänger i stället fram en redig köttbit att ta tag i. Han berättar att hans dotter, i Gs ålder, har fått diabetes. Och så tar han sats och ska förklara sina känslor kring detta. Och jag måste välja snabbt. Ska han få hållas och grotta ner sig i detta med diabetes, och ska jag låta honom fara iväg med det, ska jag tycka synd om och oja mig och ska han sedan på omvägar (vilket definitivt kommer att ske) få veta att mitt barn har nåt mycket värre. Jag tycker ju att han är trevlig. Så jag avbryter honom och säger helt rakt ut i luften.
- Tja och G har också fått en diagnos, hon är autistisk.

Det är min debut, när det gäller detta avslöjande i sociala sammanhang utanför den innersta kretsen, och det går sådär.
Den trevlige mannen kommer komplett av sig och blir jätteledsen.
Ohnej,ohnej vad förskräckligt, säger han gång på gång. Han klappar mig på armen och är helt ur gängorna. Det är rörande och uppriktigt.
Men jag ångrar verkligen att jag har sagt nåt. Jag undrar om vi nu måste sörja oss igenom en fyrtioårsfest. Herregud vilken soppa. Jag kommer inte längre ihåg hur vi krånglade oss ur denna matta av bedrövelse.
Senare blir det dans och då känner jag att jag inte är redo för något, inte dans, inga avslöjanden, inte umgänge överhuvudtaget. Vi packar M in i bilen och åker hem.